simnation.blogg.se - Annorlunda

Annorlunda - Del 2

Kul att så många av er uppskattade förra delen av Annorlunda! Här kommer nästa, lite längre del med Tail i spetsen!

Jag vaknar av den hårda träbänkens yta och minns att det var här jag somnade. Jag har ingen fast boplats, varje natt får jag hitta någonstans att sova och den här natten blev det i parken. Jag som trodde att fontänens porlande skulle lugna mig. Lugna mig för vad? Jo, idag ska jag inte till skolan, även om jag ibland behöver lugna mig inför den också. Nej, idag är det intagningscermoni för Satyrer.

Jag reser mig upp och skriver ett snabbt meddelande till min bästis. Självklart skriver jag inte vart jag ska, utan säger att jag har fått ont i halsen och inte orkar gå till skolan. Hon skickar ett förstående SMS tillbaka med en smiley, och för att återgälda en smula av allt hun har gjort för mig skickar jag en tillbaka.

< Kommer inte till skolan idag, ont i halsen. <

< Stackars dig, gumman. Krya på dig! :) >

< :) >

Jag tar på mig en av mina få finklänningar; man ska vara uppklädd på cermonin. Jag tar god tid på mig att fixa håret för att sedan gå över Lupinängarna för att slutligen komma till Den Rosa Dalen där de flesta av satyrerna håller till. Mitt bland träden står en brunn, den brunn som vi måste inviga oss med för att bli godkända medlemmar.

Nervös som jag är ställer jag mig bland de andra satyrer vars stora dag också är här. Ledaren går lågmält igenom manifestet: Där det står vad vi bör uppfylla, våra skyldigheter samt rättigheter. De placerar oss sedan i en kö efter längd, kortast först och längst sist. Eftersom jag är ganska kort hamnar jag i det främre skiktet. De framför mig får en efter en varsitt mynt att kasta i brunnen, önska något för att sedan offra sig för det. De som vågar blir medlemmar. Och även om alla vet hur det går till, misslyckas vissa. Flickan framför mig till exempel. Hon önskar sig Rikedom, men för rikedomen måste hon gå igenom ett hav av eld. Hon klarar inte av det, hon klarar inte provet och blir utslängd från medlemsskapet. Nu är det min tur. Jag sväljer hårt.

En kvinna kommer fram till mig med ett mynt, och jag har inget att förlora. Jag går med stadiga steg fram till brunnen och önskar allt vad jag kan; Kärlek. Myntet nuddar vattenytan och jag drar efter andan. Vilket offer vill de att jag ska göra?

Ett stort gap öppnar sig i brunnen. Där nere ser jag det jag vill ha; Kärlek. Jag vet att det är en abstrakt sak, men jag vet bara att det finns där. Så jag dyker ner i hålet. Direkt när jag kommit med kroppen under ytan sluter sig hålet. Och jag kan inte andas. Men någonstans inom mig vet jag att detta bara är ett trick. Om jag simmar upp till ytan för luft har jag inte offrat mig. Så jag kämpar på, ända tills mina lungor sprängs...

Sedan blir världen blå. Jag undrar om det här är döden. Hur kunde jag vara så dum att jag offrade mig för kärlek, när det enda som kom var döden?

Men sedan tonas de blåa ner, övergår till grönt för att sedan spridas ut som gnistor. Jag tittar mig förvånat om. Jag är inte död. Jag står vid brunnen där jag hopppade ner. Om jag inte är död, och eftersom jag trodde det, måste det innebära att jag har klarat provet.

Framför mig står plötsligt en kvinna, och hon frågar vad jag heter. Kvickt svarar jag Tail. Kvinnan nickar, och sedan utropar hon:

-Senaste medlemmen av oss; Tail!

Tail, Tail, Tail!

Det är vad folket som tittar på ropar. Jag niger lätt, går därifrån, och i samma ögonblick känner jag mig lättad. Jag klarade proven. Jag har alltså en familj.

//Rolo