Svart på Vitt Del 10

 
 
Jag tillbringar dagarna sittande i ett mörkt rum läsandes en bok. Allt känns så dystert utan Nathan. Jag vet inte hur jag ska kunna klara av att aldrig se honom igen. Dag ut, dag in, vecka efter vecka sitter jag i min forölj i väntan på att något ska hända. Men ingenting händer.
 
 
Jag har mått dåligt den senaste tiden. Ont i magen och plötslig längtane efter konstiga maträtter. Jag byter kläder till något jag trivs bra med, utsläppt hår och mjukiskläder. Jag börjar sova väldigt mycket. Ibland om dagarna vaknar jag av att jag mår väldigt illa, så illa att jag måste spy. Men jag kan inte komma underfund med vad det är.
 
 
En dag känner jag hur någonting rör sig inuti mig, och jag försåt genast att jag måste vara gravid. Naturligtvis. Varför har jag inte tänkt på det tidigare? Barnet kommer bli mitt och Nathans barn. Det enda minne som jag kommer ha kvar av Nathan. Och barnet kommer aldrig att få träffa sin far.
 
 
Jag går till sjukhuset för att ta en titt så att allt är som det ska. Framme får jag träffa en mycket snäll ung vampyrläkare som konstaterar att allt är bra med barnet. "Vem är fadern" frågar läkaren. Och plötsligt blir jag lika arg som jag alltid brukade vara på pappa. "Det har du inte med att göra!" skriker jag. "Du fattar ingenting!" skriker jag samtidigt som jag springer ut därifrån.
 
 
När jag kommer hem lägger jag mig och tänker på vad ett barn innebär. Och en stor ångest forslar över mig, dränker mig i ett mörker. Försöker tänka klart. Barnet måste ju ha ett barnrum. Hmm, var kan jag ha det? Jag går till Nathans gamla bibliotek och hittar faktiskt en bok om vampyrbarn. "De ska helst hållas i ett mörkt rum" står det. ett mrökt rum? Biblioteket är ju det mörkaste rummet...... Nästa vecka är biblioteket förvandlat till ett barnrum och jag kan äntligen pusta ut i takt med att min mage blir större.
 
 
En natt känner jag bara att det är dags. Men jag ahr ingen lust att åka in till sjukhuset bara för att träffa den unge läkaren jag mötte för några veckor sedan. Jag bestämmer mig helt enkelt för att föda här hemma. Det gör väldigt ont, men jag kämpar på. Jag gör det här för Nathan.
 
 
Samma natt föds en liten flicka med Nathans ögon. Han lever igen. Detta måste vara han. Jag lyfter upp barnet i luften och tittar på det. Hmm, vad kan det heta? Ett namn som Nathan skulle gilla? Han pratade alltid om sin mamma Melisse som han tyckte väldigt mycket om, och alla sa att hon var väldigt söt. Barnet är också väldigt sött.... "Melissa" säger jag högt för mig själv. "Du och jag kan klara det här".
 
Det var sista delen i serien Svart på Vitt, men hoppas att ni tycker att det avr kul att läsa så länge det varade :D

Svart på Vitt Del 9

 
 
"Varför sa du ingenting!" "Om du hade berättat hade jag åtminstone varit förberedd på vad som skulle hända!" I min röst finns en blandning mellan hat, sorg och vrede. "Men, Vanessa..." säger Nathan. "Vi måste gå vidare nu" "Vår fiende är större än vad vi räknade med!". "Jag tänker inte lyssna!" utbrister jag. "Förra gången jag gjorde det rasade allt" "Allt!" upprepar jag, mest för mig själv. "Vanessa..." börjar Nathan, men någon annan får stopp på honom. Ett skrik från en av Rådets medlemmar.
 
 
Jag hinner inte ens lokalisera varifrån ljudet kommer innan det är för sent. När jag äntligen fått syn på dem är det bara en version i aska av vad dem en gång varit. Nu ligger två askhögar prydligt uppstaplade på marken. Melker flinar åt oss. Han höjer en strålkastare av ljus, lika stark som solen och siktar på oss. Vi hinner precis kasta oss undan åt varsitt håll. Melker skrattar, ett hemskt litet skratt, inte alls likt hans barndomsskratt. "Ni vampyrer tror att ni är så märkvärdiga. Men sanningen är att ni är svaga för det mesta". Han höjer återigen strålkastaren, men Nathan kastar sig fram och gör ett utfall mot Melker.
 
 
Det blir en jämn fight. Båda har övertaget ungefär lika mycket. Jag har skrikit till varje gång Nathan hamnat i underläge, varje gång Nathan fick övertaget. Varje gång Nathan är i underläge är jag livrädd för att Melker ska ge honom en livsförödande stöt, och att världen sedan ska bli utan Nathan. Snälla, låt Nathan överleva. Mina tankar har ingen betydelse, inser jag.
 
 
Det jag ser de närmaste sekunderna är fullständigt hopplöst. Melker kastar sig över Nathan, som självklart går in i försvarsställning. Det är precis vad Melker räknat med. Ett slag på Nathans haka; blodet strömmar. Melker skyndar sig att sätta sig på Nathan, och nu är det snart över. Melker blottar sina förvånansvärt stora huggtänder, och sätter in ett dödande hugg i Nathans hals. Nathan faller ihop på marken. Död.
 
 
Jag kan bara stå där och stirra på Nathans livlösa kropp. Och det är då gråten, och hatet mot Melker kommer. "Jag Ska Döda Dig" viskar jag lagom högt för att Melker ska höra mig. Han bara flinar. "Kom och försök då. Trötta ut dig själv för att sedan bli ännu ett av mina offer". Och nog försöker jag. Men det är precis vad Melker har räknat med.
 
 
Jag kastar mig över Melker, och kampen börjar. Han kör först med att han håller sig undan, förväntar sig att jag ska hoppa på honom för att sedan använda kraften mot mig. Så dum är jag inte. Jag har gått på brottning sedan jag var liten, varför skulle jag inte känna till det tricket? Melker testar en ny strategi; att kasta sig, inklusive hela sin kroppsvikt, mot mig i ett stycke. Det där tricket känner jag också till. Jag flyttar mig åt sidan i sista stund, så att han inte ska avbryta attacken. Melker flyger i marken med en stor duns, och jag förstår att jag har vunnit, på hans sätt att livlöst sjunka ned på marken. Hans sista andetag är här.
 
 
"Vanessa" säger han. "Även om jag har gjort hemska saker så vill jag bara att du ska veta att jag alltid har älskat dig. Du är en sådan fantastisk person. Jag önskar att vi kunde vara tillsammans". Jag sjunker ner på knä bredvid honom. "Men det kan vi också". Jag tar hans hand, och känner pulsen bli svagare tills det att den försvinner helt. Jag lägger försiktigt tillbaka hans hand över hjärtat. Visst, Melker var en mördare, men han var ändå min lillebror. "Hejdå, Melker" viskar jag. Ensam står jag nu kvar i gryningsljuset.
 
 
De senaste veckorna har jag mest legat och sovit. Försökt att inte tänka på Nathan, inte tänka på Melker. Men ska jag erkänna något saknar jag båda två. Nathan och jag var en och samm person. Kände vad den andre ville och tänkte. Melker var min lillebror. Även om han visade sig vara en kallblodig mördare, var han ändå den där lilla åttaåringen som ville att jag skulle läsa en godnattsaga. Nu är dem borta, och jag kommer aldrig att få se dem mer. Livet rullar på hemma i lägenheten; äter, sover, äter, läser. Jag låter mig verkligen uppslukas av böckerna. Forskar på vad vampyrerna gjort och levt i årtusenden. Men de senaste dagarna har jag börjat få värker i magen, och jag undrar vad det kan bero på. Det ända jag vet är att det inte finns någon återvändo.

Svart på Vitt Del 8

 
 
 
Jag har väntat hela dagen. Och nu sitter de tre som ska avgöra mitt öde här, precis framför mig, mindre än ett stenkast bort. Bakom mig finns de tre proven; Intelligenstestet, De Fysiska testet och De mentala testet. "Det är Skymning" säger mannen längst till höger. "Det är dags". Han mumlar några ord om mig, hur jag blev vampyr och gifte mig med Nathan, för att sedan fästa sin blick på mig. Jag vet att jag måste börja.
 
 
Jag kastar en blick på Nathan. Han bara står där, helt orörlig, utan att säga ett ljud. Hela dagen tillbringade vi tillsammans i mörkret av hans lägenhet. Han berättade om när han, nätt och jämt, klarat testen för länge, länge sedan. Att Rådets medlemmar fortfarande är detsamma.
 
 
Jag vänder mig mot den komplicerade skärmen. "Du har fem minuter på dig att lösa uppgiften. Efter fem minuter kommer den automatiskt ge allt som rör den en dödlig elstöt. Har du inte lyckats lösa uppgiften innan dess har du förlorat, och din avrättning kommer ske i gryningen". Ledarens röst har ingen som helst pust av medkänsla. Jag suckar, intar min position, och löser uppgiften förvånandsvärt snabbt. En gratulationsruta kommer upp på skärmen, och jag kan äntligen andas ut. "Gå till fystestet" säger ledaren som om det jag nyss gjort inte alls är något märkvärdigt. Men jag kan känna hans beundran.
 
 
Nästa test är en glödande väg. Glöden är i den fas då den är mest brännande. Jag ska just börja gå då ledaren ropar: "Stopp! Ta av dig skorna, annars är det inte giltigt!" Han låter desperat, som om han tror att jag är döv. Jag småler och sparkar av mig skorna. Ledaren berättar återigen vad som händer om jag säger det minsta pip då mina fötter vidrör Gloden. Och jag måste fullfölja hela mattan.
 
 
Jag tar ett djupt andetag...och går. Direkt känner jag hur glöden naglar sig fast under mina fötter. Hettan! Som om mitt blod står i brand, fullständigt kokar i mina ådror. Vad har jag gett mig in i? Ett en månad gammalt minne kommer tillbaka. Jag slår bort tanken. Tänk inte på det. Koncentrera dig.Snart framme. Strax över mittlinjen träffar en eldboll min vad. Jag kväver ett skrik. Det där var tillräckligt nära ögat. Jag tittar mot ledarna. Det syns på dem att de inte vill att jag ska komma över. Ett steg kvar. Jag sätter ner mina fötter på det svala gräset. Kylan blir som ett slag i ryggen. Det känns som om en del av mig har dött, men varje liten del av mig sprudlar av liv.  "Bara en kvar då" säger Ledaren, och jag rycks tillbaka till Verkligheten.
 
 
Jag sätter mig i stolen inför det sista testet. Det mest plågsamma. Ledaren mumlar någonting om avrättningen, men sen är det bra med det. "Nåja Vanessa, du har klarat dig såhär långt. Nu får vi se om du överlever det sista testet. Ett enda skrik och du är död" säger Ledaren. Jag nickar föraktfullt mot dem. Jag undrar vad som väntar mig? Är jag död om en timme?
 
 
Stolsryggen tvingar mig att lägga mig bakåt. Den stora kupolen sänkts ner mot min hjärna, och dess ljus är så strakt att jag tvingas blunda. Och då förstår jag. Nu är jag så sårbar, sårbar. De kan skicka in vad som helst i min hjärna nu. Den första som dyker upp är Melker. Varfrö har jag inte insett det tidigare? Det är klart att de kommer spela upp de saker som är mig mest kära, förvränga dem. Jag ser Melker växa, bli stor som ett berg. Hans muskler är lika stora som jag. Jag ser honom kasta sig över Nathan, kasta ut honom i solen. Och jag ser Nathan dö..... Jag ska precis skrika, då jag kommer på vad jag befinner mig. Bara att bita ihop. Snart snurrar allt. Och sedan blir det svart.
 
 
När jag vaknar är jag sömning. Jag ligger fortfarande kvar i stolen, men kommer inte ihåg någonting. Jag reser mig upp. Ett rop får mig att vända mig om. Det är Ledaren. "Du klarade proven" säger han hånande. "Men det är inte över än. Du vet inte vad som väntar dig". Jag bara stirrar. Det är något med hans ögon. Och hans hår...
 
 
Sedan inser jag det, men han hinner före mig. "Vi har setts förut, eller hur Vanessa? Eller ska jag säga Nessa?" Det är inte sant. Det kan det inte vara. Det finns bara en person i hela världen som skulle kunna kalla mig Vanessa. "Jodå, Nessa, du har gissat rätt. På din dödsnatt får du i alla fall veta. Och Nathan vet, han har vetat det hela tiden. Utan att berätta för dig". Jag tittar på Nathan och han öppnar munnen; "Jag ville berätta för dig. Men det fanns aldrig rätt tid. Du skulle ha hatat mig". "Tror du inte att jag gör det nu!?! Jag skriker det, jag är bara så frustrerad. Nathan ska säga något, men ledaren hinner före. Han ler ett av sina leenden mot mig. "Jag är din lillebror".