Mapeds Dagbok Kapitel 8
Hej Dagboken! Idag har jag dykt, men det har hänt lite annorlunda saker, saker som inte är som de ska vara... Men vi kan ta det hela från början. Imorse när jag vaknade, eller pappa väckte mig rättare sagt, kände jag mig egendomligt dragen någonstans. Jag visste inte vad, bara att det kändes väldigt egendomligt. På vägen till dykarplatsen, Pärldjupet, såg jag något; en fena som försvann ner i djupet. Visst, det hade kunnat vara en fisk, men fenan var rosa och lika bred som min arm. Mina tankar hade gått till sjöfolket; ett egendomligt folk som sägs leva i Isla Paradisos laguner, fick jag lära mig i skolan. Men jag tänkte inte mer på det.
Ju närmare vi kom dykarplatsen, ju starkare blev det egendomliga suget. Väl framme kändes det som om det skulle slita itu mig. Pappa hade bara tittat frågande på mig, men jag hade inte sagt något, så vi började helt enkelt att ta på oss dykarutrustningen. Precis innan det var dags för igång, kom en vacker ung kvinna med turkosblått hår, havsgröna ögon och fjälliga ben fram till mig. Hon gav mig en liten, grön klibbig sak och sa att jag skulle äta. Jag löd, och sedan gick vi i och började nedstigningen.
Sedan hade allt gått fel. Jag hade blivit yr och börjat irra runt, jag klarade inte av vad som var upp eller ner. Jag fick för mig att det var den kletiga gröna saken som jag fått av den mystiska kvinnan, och med ens kom ordet för den. Kelp. Sjöfolkets föda. Jag hade irrat runt där i evigheter innan jag börjat återfå mitt "medvetande".
Men precis innan det hände hände något annat, något som skulle få mig att häpna. En märklig flicka med fena simmade fram till mig, viskade till mig att inte vara rädd och att ta det lugnt så fort jag kom hem. Jag kunde bara nicka, stum av förvåning. Strax därefter hittade pappa mig, och han var orolig, så han signalerade att vi skulle gå upp till ytan. Väl uppe förklarade jag för honom att jag blivit djuphavsberusad. Han nickade och gav mig ren syrgas, eftersom man bör få det då. Men jag själv hade ingen aning om vad det kunde vara.
När jag kom hem och skulle sätta mig vid skrivbordet för att ta det lugnt, började det plötsligt droppa om mig. Jag hade hoppat upp från stolen i ren förvåning, för jag hade ju såklart ingen aning om vad det var. Pappa hade ropat där nerifrån, men jag hade svarat att det var okej. För vad skulle han kunna göra?
Och så, plötsligt, hade jag sugits iväg i en stor strömvirvel av bubblor. Den hade burit mig ovanför marken, för att sedan bara släppa ned mig. Och nu är det enda jag kan göra att sitta här, och fundera över denna märkliga dag.
/En fundersam Maped
Väldigt bra historia tkr jag (:
Och lite annorlunda skriven vilket gör det roligt att läsa den...
//Me