Svart på Vitt Del 8
Jag har väntat hela dagen. Och nu sitter de tre som ska avgöra mitt öde här, precis framför mig, mindre än ett stenkast bort. Bakom mig finns de tre proven; Intelligenstestet, De Fysiska testet och De mentala testet. "Det är Skymning" säger mannen längst till höger. "Det är dags". Han mumlar några ord om mig, hur jag blev vampyr och gifte mig med Nathan, för att sedan fästa sin blick på mig. Jag vet att jag måste börja.
Jag kastar en blick på Nathan. Han bara står där, helt orörlig, utan att säga ett ljud. Hela dagen tillbringade vi tillsammans i mörkret av hans lägenhet. Han berättade om när han, nätt och jämt, klarat testen för länge, länge sedan. Att Rådets medlemmar fortfarande är detsamma.
Jag vänder mig mot den komplicerade skärmen. "Du har fem minuter på dig att lösa uppgiften. Efter fem minuter kommer den automatiskt ge allt som rör den en dödlig elstöt. Har du inte lyckats lösa uppgiften innan dess har du förlorat, och din avrättning kommer ske i gryningen". Ledarens röst har ingen som helst pust av medkänsla. Jag suckar, intar min position, och löser uppgiften förvånandsvärt snabbt. En gratulationsruta kommer upp på skärmen, och jag kan äntligen andas ut. "Gå till fystestet" säger ledaren som om det jag nyss gjort inte alls är något märkvärdigt. Men jag kan känna hans beundran.
Nästa test är en glödande väg. Glöden är i den fas då den är mest brännande. Jag ska just börja gå då ledaren ropar: "Stopp! Ta av dig skorna, annars är det inte giltigt!" Han låter desperat, som om han tror att jag är döv. Jag småler och sparkar av mig skorna. Ledaren berättar återigen vad som händer om jag säger det minsta pip då mina fötter vidrör Gloden. Och jag måste fullfölja hela mattan.
Jag tar ett djupt andetag...och går. Direkt känner jag hur glöden naglar sig fast under mina fötter. Hettan! Som om mitt blod står i brand, fullständigt kokar i mina ådror. Vad har jag gett mig in i? Ett en månad gammalt minne kommer tillbaka. Jag slår bort tanken. Tänk inte på det. Koncentrera dig.Snart framme. Strax över mittlinjen träffar en eldboll min vad. Jag kväver ett skrik. Det där var tillräckligt nära ögat. Jag tittar mot ledarna. Det syns på dem att de inte vill att jag ska komma över. Ett steg kvar. Jag sätter ner mina fötter på det svala gräset. Kylan blir som ett slag i ryggen. Det känns som om en del av mig har dött, men varje liten del av mig sprudlar av liv. "Bara en kvar då" säger Ledaren, och jag rycks tillbaka till Verkligheten.
Jag sätter mig i stolen inför det sista testet. Det mest plågsamma. Ledaren mumlar någonting om avrättningen, men sen är det bra med det. "Nåja Vanessa, du har klarat dig såhär långt. Nu får vi se om du överlever det sista testet. Ett enda skrik och du är död" säger Ledaren. Jag nickar föraktfullt mot dem. Jag undrar vad som väntar mig? Är jag död om en timme?
Stolsryggen tvingar mig att lägga mig bakåt. Den stora kupolen sänkts ner mot min hjärna, och dess ljus är så strakt att jag tvingas blunda. Och då förstår jag. Nu är jag så sårbar, så sårbar. De kan skicka in vad som helst i min hjärna nu. Den första som dyker upp är Melker. Varfrö har jag inte insett det tidigare? Det är klart att de kommer spela upp de saker som är mig mest kära, förvränga dem. Jag ser Melker växa, bli stor som ett berg. Hans muskler är lika stora som jag. Jag ser honom kasta sig över Nathan, kasta ut honom i solen. Och jag ser Nathan dö..... Jag ska precis skrika, då jag kommer på vad jag befinner mig. Bara att bita ihop. Snart snurrar allt. Och sedan blir det svart.
När jag vaknar är jag sömning. Jag ligger fortfarande kvar i stolen, men kommer inte ihåg någonting. Jag reser mig upp. Ett rop får mig att vända mig om. Det är Ledaren. "Du klarade proven" säger han hånande. "Men det är inte över än. Du vet inte vad som väntar dig". Jag bara stirrar. Det är något med hans ögon. Och hans hår...
Sedan inser jag det, men han hinner före mig. "Vi har setts förut, eller hur Vanessa? Eller ska jag säga Nessa?" Det är inte sant. Det kan det inte vara. Det finns bara en person i hela världen som skulle kunna kalla mig Vanessa. "Jodå, Nessa, du har gissat rätt. På din dödsnatt får du i alla fall veta. Och Nathan vet, han har vetat det hela tiden. Utan att berätta för dig". Jag tittar på Nathan och han öppnar munnen; "Jag ville berätta för dig. Men det fanns aldrig rätt tid. Du skulle ha hatat mig". "Tror du inte att jag gör det nu!?! Jag skriker det, jag är bara så frustrerad. Nathan ska säga något, men ledaren hinner före. Han ler ett av sina leenden mot mig. "Jag är din lillebror".