Svart på Vitt Del 9
"Varför sa du ingenting!" "Om du hade berättat hade jag åtminstone varit förberedd på vad som skulle hända!" I min röst finns en blandning mellan hat, sorg och vrede. "Men, Vanessa..." säger Nathan. "Vi måste gå vidare nu" "Vår fiende är större än vad vi räknade med!". "Jag tänker inte lyssna!" utbrister jag. "Förra gången jag gjorde det rasade allt" "Allt!" upprepar jag, mest för mig själv. "Vanessa..." börjar Nathan, men någon annan får stopp på honom. Ett skrik från en av Rådets medlemmar.
Jag hinner inte ens lokalisera varifrån ljudet kommer innan det är för sent. När jag äntligen fått syn på dem är det bara en version i aska av vad dem en gång varit. Nu ligger två askhögar prydligt uppstaplade på marken. Melker flinar åt oss. Han höjer en strålkastare av ljus, lika stark som solen och siktar på oss. Vi hinner precis kasta oss undan åt varsitt håll. Melker skrattar, ett hemskt litet skratt, inte alls likt hans barndomsskratt. "Ni vampyrer tror att ni är så märkvärdiga. Men sanningen är att ni är svaga för det mesta". Han höjer återigen strålkastaren, men Nathan kastar sig fram och gör ett utfall mot Melker.
Det blir en jämn fight. Båda har övertaget ungefär lika mycket. Jag har skrikit till varje gång Nathan hamnat i underläge, varje gång Nathan fick övertaget. Varje gång Nathan är i underläge är jag livrädd för att Melker ska ge honom en livsförödande stöt, och att världen sedan ska bli utan Nathan. Snälla, låt Nathan överleva. Mina tankar har ingen betydelse, inser jag.
Det jag ser de närmaste sekunderna är fullständigt hopplöst. Melker kastar sig över Nathan, som självklart går in i försvarsställning. Det är precis vad Melker räknat med. Ett slag på Nathans haka; blodet strömmar. Melker skyndar sig att sätta sig på Nathan, och nu är det snart över. Melker blottar sina förvånansvärt stora huggtänder, och sätter in ett dödande hugg i Nathans hals. Nathan faller ihop på marken. Död.
Jag kan bara stå där och stirra på Nathans livlösa kropp. Och det är då gråten, och hatet mot Melker kommer. "Jag Ska Döda Dig" viskar jag lagom högt för att Melker ska höra mig. Han bara flinar. "Kom och försök då. Trötta ut dig själv för att sedan bli ännu ett av mina offer". Och nog försöker jag. Men det är precis vad Melker har räknat med.
Jag kastar mig över Melker, och kampen börjar. Han kör först med att han håller sig undan, förväntar sig att jag ska hoppa på honom för att sedan använda kraften mot mig. Så dum är jag inte. Jag har gått på brottning sedan jag var liten, varför skulle jag inte känna till det tricket? Melker testar en ny strategi; att kasta sig, inklusive hela sin kroppsvikt, mot mig i ett stycke. Det där tricket känner jag också till. Jag flyttar mig åt sidan i sista stund, så att han inte ska avbryta attacken. Melker flyger i marken med en stor duns, och jag förstår att jag har vunnit, på hans sätt att livlöst sjunka ned på marken. Hans sista andetag är här.
"Vanessa" säger han. "Även om jag har gjort hemska saker så vill jag bara att du ska veta att jag alltid har älskat dig. Du är en sådan fantastisk person. Jag önskar att vi kunde vara tillsammans". Jag sjunker ner på knä bredvid honom. "Men det kan vi också". Jag tar hans hand, och känner pulsen bli svagare tills det att den försvinner helt. Jag lägger försiktigt tillbaka hans hand över hjärtat. Visst, Melker var en mördare, men han var ändå min lillebror. "Hejdå, Melker" viskar jag. Ensam står jag nu kvar i gryningsljuset.
De senaste veckorna har jag mest legat och sovit. Försökt att inte tänka på Nathan, inte tänka på Melker. Men ska jag erkänna något saknar jag båda två. Nathan och jag var en och samm person. Kände vad den andre ville och tänkte. Melker var min lillebror. Även om han visade sig vara en kallblodig mördare, var han ändå den där lilla åttaåringen som ville att jag skulle läsa en godnattsaga. Nu är dem borta, och jag kommer aldrig att få se dem mer. Livet rullar på hemma i lägenheten; äter, sover, äter, läser. Jag låter mig verkligen uppslukas av böckerna. Forskar på vad vampyrerna gjort och levt i årtusenden. Men de senaste dagarna har jag börjat få värker i magen, och jag undrar vad det kan bero på. Det ända jag vet är att det inte finns någon återvändo.
Hej! Det har blivit fel i beskrivningen The sims 3 släpptes 4 Juni 2009!